Sanna mina ord,
Egentligen har man inte mycket att klaga på. Iallafall inte jag.
Jag har mat på bordet varje dag, pengar så att det räcker, bor i villa med en underbar familj, har en oslagbar pojkvän, massa fina vänner och massa massa mer..
Varför klagar man egentligen?
Saker sker varje dag, saker som är emot allt vad rättvisa innebär och här står jag, utan något vettigt att klaga på.
Tror att alla verkligen borde tänka på det vi har och inte tvärtom, eftersom saker kan ske så plötsligt.
Det viktigaste av allt är att ta hand om det man har och inte tro att "det" aldrig skulle hända mig eller någon nära.
Fan, verkligheten skrämmer mig. Ärligt talat så blir jag nervös.
Tankarna sätter igång liksom, och det faktum att jag säger "kör försiktigt" så fort någon ska iväg med bilen gör mig ännu mer vaken för den.
Men det är väl så, man ska inte blunda för verkligheten?
