soccker

Nu är jag i ett sånt där "blä-mode" igen.

Men jag klarar allt så ni vet, jag är liksom starkare än vad jag tror. Jag bara försöker försvaga mig själv, varför vet jag inte. För att alla har rätt att må dåligt ibland kanske. Det finns dagar då man helt enkelt inte kan gå runt och le hela tiden. Hur skulle det se ut? Jag skulle iallafall störa mig på den människan som gjorde det. Frågat mig själv: "Varför är inte jag sådär glad?"

Måste peppa mig själv bara för att ... det blir mycket lättare då. Skulle bara behöva någon som fanns här, som höll om mig ibland och fick mig att våga mer.

Ska jag eller ska jag inte?

Måste ta tag i det nångång. Har bara för mycket att ta tag i. Vill bara släppa allt egentligen, vara 8 månader igen och krypa på golvet, vara sådär söt och oskyldig och försöka dra mig upp på alla saker för att lyckas stå på mina egna två ben. Nu när man står på sina egna två ben hela tiden så ledsnar man ju på det? Man har liksom inget vettigt att skylla på sålänge man är frisk och klarar sig själv.
UF-företaget är en stor anledning till allt de hopplösa just nu. Men vi måste bara ta oss över tröskeln nu så kommer det bli skitbra!

Jag tror att jag behöver en en smäll på käften för att komma i rätt balans

Finns det någon frivillig?