soccker

Klockan är halv nio och jag är fortfarande lika slut. 
Jag pillar mig lätt i ögat, det kliar av sömn.
Jag väntar på något som jag egentligen inte vill ska ske.
Jag väntar på det som skulle vara det bästa.

Tänk om man kunde få svar på alla frågor. Varför allt sker på det sätt de gör?
Uttrycken "Sånt är livet" eller "Det är livets gång" är något man får rätta sig efter varje gång.
Så ska man sedan stå där helt maktlös och bara acceptera allting som händer. Oavsett hur tragiskt det är, hur ont det gör eller hur tomt det blir.
Jag hatar att vara maktlös.
Hatar att bara se något eller någon tyna bort.
Vill aldrig göra det igen.





Gammal bild.